Vårdcentralen i denna by kan mest likna en begravning. Stämningen är verkligen sämst. Jo jo, jag förstårstt folket härär sjuka men dålig miljö gör det nog inte till det bättre. Knäpptyst. Brist på personal. Obekväma möbler och folk som inte gör annat än att hosta, klaga och jämra sig mot de isvita kala väggarna.

Tänk va lite radio hade gjort! Oj oj. Radio, kanske en tv på sin höjd och lite fina färger! In med två goa divansoffor och lite lyx. Bort med snabbkaffet och metro och inför lite positivitet. Herregud.

Jag har ingen läkarskräck trots allt, jag har vårdcentrals-avsky och gör verkligen allt för att inte behöva sitta här med min nummerlapp i de fula 80-tals sofforna. Och då menar jag allt.

Sen förlossning och allt därtill har jag undvikt vården, just för att man aldrig blir tagen seriöst. Är det någon som känner igen sig?
Jag är så trött att sitta och skrika för döva öron eller kämpa för att få läkaren att förstå, men sinnerna är öppna och jag hoppas verkligen att få träffa en guldklimp idag.
Idag ska jag kolla om min migrän och nya synfel har något att göra med den "tian" ( liten propp i hjärnan) som uppstod efter allt blodbyte för 8 månader sen. Ja ni hör, så länge har jag skjutit fram detta.
Egentligen ska jag bara röntga hjärnan men måste ändå gå via detta shasket vi kallar svensk vård. Hua.

Min negativ inställning beror nog trots allt att jag avskyr detta, med ett litet inslag av rädslan för nålar och känslan att känna sig liten.

Men nu är det snart min tur! Heja heja och klapp på axeln!