Amning i allmänhet verkar vara ett väldigt känsligt ämne. Jag själv hade inte läst på så mycket innan min lille kom, för jag delade samma tanke som många andra gravida- att de löser sig av sig själv.
Jag själv hade ju aldrig den möjligheten att få upp mitt barn på bröstet och låta han "hitta tutten själv" eftersom under hans första timmar i livet låg jag på operation.
Men jag var bestämd och säker på att jag ville amma.
Så gick det inte.
I timmar satt jag med min son skrikandes i famnen och kände mig hjälplös. Jag fick olika råd av varje sköterska och många av dom pressade mig med att ge honom ersättning. Jag minns att de kunde ta upp till en timme för Noel att få grepp. Sköterskorna på BB var absolut inte till någon hjälp då de mest stod hängandes över mig, drog i mina bröst och suckade över vad som kändes som min oförmåga att amma. På tredje dagen bad jag om att få "pumpa" igång det. Och efter många pust och stön från personalen fick jag min vilja igenom.

Sen pumpade jag och gav honom flaska i ca tre veckor. Sen gav jag mig fan på att klara det. Och det gjorde jag, i min och min sons takt. Utan stress.


Jag tänker mycket på er gravida, eftersom jag pratat med andra mammor om detta problemet. Mitt tips är att läsa på om amning så mycket ni bara kan, för av 90% av förstföderskorna har svårigheter den första tiden. Känn ingen skuld, samvete eller annat för att du inte ger dig!
Personalen på BB har inte (vad jag har förstått på alla jag pratat med) tid att hjälpa till, så du måste läsa på själv. Detta är ett ämne som inte tas upp så speciellt mycket på föräldragrupperna på BVC då man som gravid oftast bara räknar fram till förlossningen, det som kommer efteråt är svart och främmande, eftersom det är en helt ny erfarenhet!

Om det inte funkar, ta kontakt med Amningshjälpen.se eller amningsjouren på ditt BB. För det förtjänar ni.