Jag, precis som ni, har alltid haft någon slags illusion om hur jag "borde vara".
I mitt huvud borde jag vara den perfekta, supersmal-smala mamman a la Elin Kling, som gärna bjuder på sig själv. Ni vet som den där personen som alltid sjunger singstar och dansar loss på tjejmiddagen medans man själv sitter och kurar i ett hörn. Mamman som flyger upp ur sängen med Carpe Diem skrivet i pannan och bara slänger ihop en nyttig frukost till hela familjen innan resten av familjen hunnit dra av sig täcket. Självklart i ett hem som bara andas "marocanskt" och ser sådär ordningsamt stökigt ut. Jag själv då, bortsett från den där spagettikroppen? Jag ska hela tiden vara naturligt sminkat med halvlockigt långt hår och avslappnande lyxiga kläder som bara skriker HIPPIE fast det ska bara se ihopslängt ut. Familjen ska vara lycklig och stor, gärna med minst en stor middagsbjudning varje helg. Vi ska ha en säkrad budget, många hobbys och hela tiden skratta. Jag ska vara framåt och tydlig, våga säga ifrån men samtidigt vara sockersöt. Hemma finns alltid färsk frukt och snittblommor.

Om du själv tänker efter en sekund så bär du också på den återkommande illusionen om hur allt borde vara.

Vad är det egentligen för krav vi ställer på oss själva?

Istället för att drabbas av den där ångesten och skulden så sätter vi upp mål. Realistiska mål som vi kan bocka av.

Jag vet hur jag är, och känner mig själv otroligt bra. Men ändå påverkas jag, och alla andra, av hur vi borde vara.

Jag är en grymt positiv kvinna som är framåt och bestämd när jag behöver. Jag är otroligt skarp och klok. Organiserad med ett stort kontrollbehov och missbrukar pärmar och anteckningsblock. Jag lagar oftast fantastiskt god mat och äter helst bara det som är lagat från grunden och tänker på miljön. Jag jobbar på mitt morgonhumör och ser en klar förbättring varje dag. Jag är ganska blyg när jag inte riktigt känner mig bekväm, och har en stark integritet. Jag är den bästa mamman min son kan ha för jag har så mycket kärlek inom mig och tänker alltid på alla omkring mig i första hand. Jag är relativt lycklig. Jag är impulsiv och försiktig, envis som en terrier och har jävligt lätt för debatter.


Visst är det svårt att skriva positivt om sig själv? Men kom igen nu. Skriv några positiva rader om er själva och känn hur självkänslan växer. Antingen här hos mig, eller bara en liten anteckning för dig själv.
Du är den bästa versionen av dig själv.