17.00 Lördag. Bööööl. Extremt ledsen Och höggravid kryper jag upp i Christians famn och snorar ner hela axeln. Jag kommer aldrig föda. Detta är säkert bara en illusion. Jag vill träffa min son, varför villhan inte komma?
17.30 Gråt hjälpte inte. Jag ger upp.
20.00 När körslaget började så började de även sippra vatten... Åh va pinsamt, sa jag till Christian, jag har kissat på mig!
20.02 Eller har jag det? Vi tar en promenad.
20.20 Börjar tro att det faktiskt är vatten. Efter tre trosbyten.
20.21 Är det en värk?
20.30 Jo då, visst är det värkar.
21.00 Ringer förlossningen och förklarar läget. "Jag tänker ju inte åka in i onödan, de kanske bara är falskt alarm."
21.10 Blir ombedd att ta panodil och klocka värkar, försök sova. Var här kl 08.00 imorgon så gör vi en kontroll om de inte blivit regelbundet.Det var då ca 13-10 min mellanrum, men inte helt regelbundet.
23.00 Vadå sova?! Det gör ju skitont.Vi laddar upp med att äta. Lasagne, knäckebröd och nyponsoppa.
06.00 Vaknar, har vaknat var 5 minut hela natten. Ont i hela kroppen. Trodde jag. Att kalla det där smärta nu i efterhand är ju ett stort skämt.
07.00 Pappa plingar på dörren och ska köra oss till sjukhuset. Han hade tappat sin mobil i toaletten på morgonen och var aningen stissig.
07.40 Svänger förbi drive in. Tar en frukost på vägen. Som inte gick att äta.
08.00 Framme! Öppen 3 cm! Sedärja!
08.10 "Gå ut och gå nån timme" ÄR HON GALEN?
09.00 Kan inte gå mer. Värkarna avlöser varandra.
10.00 Öppen ca fyra cm, värkarna slutar vara regelbundna...
12.00 Ligger i badet, får in lunch. christian köper yoghurt och choklad till mig istället.
14.00 ( här börjar tidsuppfattningen helt brista) Nu får jag värkstimulerande dropp! Får frågan om smärtlidring. Nej tack, en alvedon räcker, säger jag.
14.10 HERREGUD! För stor dos dropp? Kan inte andas imellan.
15.00 Här vaggar jag, fram och tillbaka och hänger på Christian.
17.00 Får testa lustgasen. Håller på att kräkas. Fan, tänkte jag.
19.00 Gör de så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tror att jag är öppen 8 cm vi den tiden så jag lägger mig ner.
20.00 Skakar... Hej där lustgasen! Vi får en himla fin connection helt plötsligt! Jag och Christian börjar få det himla roligt. Fnittrar och skrattar som aldrig förr. Börjar nynna på "ge mig en öl, så ska du se jag vaknar till..."
21.00 Får i mig lite drickyoghurt och får gå och kissa. Kändes som att jag skulle föda där och då, mitt på porslinstronen.
22.40 Känner behov att ha benen högt och ber sköterskorna om att lägga upp knäna på ställningen.
23.00 Helt okontrollerat börjar min kropp krysta, mycket! Ofta!
23.03 Får akupunktur i tårna. Fastän att jag sa att jag inte ville.
23.05 "förlåt, men de känns som att jag kommer bajsa på er nu", säger jag till tanterna mellan mins ben. Vet fortfarande inte om jag gjorde det. Tur det.
23.10 Smärta?!! Iiiiiiih.
"vi ser håret"
"3 krystar kvar"
Jag skriker inte. Jag klämmer Camillas hand med min vänsterhand och Christian med högern.
23.23 Och där kom han! Jag förstod ingeting när dom la upp honom på mitt bröst. En kort stund fick han ligga där.
23.30 Moderkakan är fortfarande inte ute och jag fick använda lustgas för att krysta ut den. De 6 barnmorskorna + läkare började nu flacka med blickarna, se nervösa ut och pratade med Christian. Lustgasen fick alla att låta som duvor så jag förstod ingenting. Jag gav Noel till C efter att han klippt navelsträngen. Det kändes att allt inte stod rätt till.
23.35 Från andra sidan rummet såg C hur det forsade ut blod, dom ställde en spann under mig. Det blev svart framför ögonen med jämna mellanrum och det sista jag minns är hur läkaren där inne tryckte upp hela armen i .... ja.
23.40 Blev jag medvetslös och körd till operation. Christian blev förflyttad till bb. Men en nyfödd son.
23.50 Vaknar när dom trycker ner slangar i halsen. Blir sövd snabbt därefter.
03.30 Vaknar upp i ett mörkt rum. Trodde några sekunder att jag var död. Blir väckt av sköterkan Marcus och det första jag säger är " ta mig till min familj, annars kan det bli problem här"
03.32 Marcus öppnar dörren för läkaren Anders som opererat mig, tillsammans med 14 andra personer som fanns vid operationen.
Moderkakan var trasig och fick opereras ut. Jag hade förloras nästan 4 liter blod. Anders säger att jag kunde strykt med och jag tänker bara på C och min son.
Klockan fyra ska jag få komma därifrån. Jag räknar minuterna. Marcus säger till mig att sova men istället stirrar jag mig blind på klockan.
03.50 Kommer barnmoskan Camilla och pratar med mig. Noel mår bra. Du är stark, du lever.
04.10 Kommer barnmoskan och Christian och hämtar mig, det känns helt otroligt. Jag är fortfarande ganska groggy men förstår vad som händer. Jag blir körd till rummet med dropp och en påse blod.
04.30 får jag min son i famnen, och allt jag nyss gått igenom spelar verkligen ingen roll.

Att bli människa igen tar ett tag, och vid nyår räknar vi med att jag är fullt återställd men redan nästa vecka ska mina värden vara någolunda stabila! I dagsläget har jag börjat få tillbaka min ansiktsfärg och får ta korta, korta promenader men hela tiden ha koll på symptomen. Så fort noel ligger i min famn känner jag ingen smärta alls.

Och klarade mig på endast lustgas och alvedon!

Att föda barn var den mest otroliga upplevelsen jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Smärtan GÅR inte att jämföra med någonting annat, men det går fort! Och belöningen går ju inte att jämföra med någonting annat. Och tiden försvann! Alla känslor....