Satt med Noel halvt sovandes på bröstet och kollade på "Jenny Strömstedt" som är nått nytt program på tv 4 för oss kvällsugglor.
Jag fann det inte så intressant dock, men kontrasten mellan Jan Guillou och hollywoodfrun Gunilla Persson i samma soffa gjorde att jag ändå blev såpass tillfredställd att jag inte valde att byta kanal.

Dessa människor satt och smattrade på, smutskastade och levererade helt enkelt lättsmällt kvällunderhållning. Ingenting dom tar upp gör att hjärnan behöver startas och arbeta.
Hjärngegg kan man kalla det.

Sen kommer nästa gäst.
Kristian (trummis i Sugarplum fairy)

Kristian har inte många veckor kvar att leva. Han är 29 år och har en allvarlig form av cancer. Igen.
Jenny, som är programledare byter nu ämne till döden. Brevid Kristian sitter hans bandmedlemmar och gråter under sina moderätta hipsterhattar.
det blir riktigt tungt och Kristian berättar. Jag sväljer en extra gång och börjar själv reflektera.
Några minuter senare berättar han om sin blogg, inte på ett skrytsamt sätt som många andra, och jag går in på google och letar.
Noel sover hårt på mitt bröst.

Jag börjar läsa. Fan vilken fin människa.

På tv vänder sig programledaren åter igen mot Guillou, och genom LCDn kan jag nästan känna hans skam.
"Det är inte ofta i tv som program får sådana hör kontraster. Hade jag vetat att vi skulle möta Kristian efter pausen så hade jag aldrig kunnat sitta här och pratat om något så orelevant som pengar och såpakändisar" säger han och fortsätter. "Jag skäms"

Senuppträder Sugarplum fairy och eftertexterna börjar rulla.

Från att ha gått till ett program med hjärngegga, funderar jag nu själv på livet. Och döden.

Egentligen är allt annat ganska orelevant, och det borde inte behövas en ung kille nära döden för oss att förstå det. Förstå vad som är viktigt och inte, eller hur?

Nu ska jag försöka falla in i Noels rytm och somna. Mitt lilla liv som ligger tryggt mot mitt bröst och knorror.
Det ända som är viktigt.

Kristians blogg: http://ikroppenmin.blogspot.se

God natt