Jag är mer än överlycklig för att Noel finns, och jag är lycklig och tacksam för att min kropp klarade den dät dramatiska natten för fem veckor sen.

Men det är först nu jag fattat va som hänt. Tänk om. Så tänker nog de flesta med komplikationer. Och barnmorskans ord ekar i huvudet.
"du måste bearbeta"

Det gör jag, jag försöker. Jag drömmer mardrömmar om natten efter själva förlossningen, och hur mycket jag än försöker så försvinner inte en filmsnutt ur mitt huvud. Filmen är när jag vaknar upp precis innan operationen i operationsalen. Allt är jätteljust och någon lägger sin hand på min panna.
-Det är jag som är Anders, jag ska operera dig nu.
Jag tittade runt omkring mig och rummet var fyllt av människor i rockar som yrade omkring.

Det är allt. Det borde väl egentligen inte vara jobbigt? men det är det. Jag tänker på allt blod, alla slangar och de oroligaste blickarna jag sett.
Jag vill aldrig mötas av de blickarna igen.

Men här sitter jag och mår bra, ser regnet på ett annat sätt på nått vis. Fan va mesig jag känner mig, men de känns så enda in i ryggmärgen. Jag stannar upp på ett helt annat sätt.