Det pratas mycket om kvinnokroppen, ideal och samhällssynen och jag kan inte låta bli att påverkas.

Under min ungdom, precis som så många andra unga tjejer, var kroppen min värsta fiende. Och som vi krigade!

Att utvecklas och allt vad det innebär med hormoner och plötsliga överraskningar kan få vilken tjej som helst att tveka på sig själv tillsammans med reklam och samhällssynen på "vad en kvinna är" Och jag minns hur det hela tiden var "ok" för de små moppemusch-pojkarna i korridoren att slänga ur sig kommentarer om nästan va som helst. Minns ni det?
Och bland oss tjejer var det den som åt minst som vann, och tillslut blev det skamligt att ens sätta foten in i matsalen. Jag minns hur det började.
Mina nya, kvinnliga former var i mitt huvud inte välkomna eller normala, ALLA ska få på sig ett par Cheap Monday jeans i storlek 24.
Jag började slipa bort storleken på mina levis med en nagelfil, slutade äta och vi tjejer peppade mer eller mindre varandra, vi peppade varann så öppet att skolan hade krismöte. Jag minns hur jag lurade mamma med att jag ätit, hur jag åt buljong och isbitar för att bli mättad och smätte mig själv med gummibandet jag hade runt min handled som straff när jag blev hungrig.
Jg blev riktigt sjuk.

Det får mig att undra, hur har tonårstjejerna det nu? Hetsen blir värre och värre, kraven större.... Varför ser inte samhället och skolorna detta som ett större problem?

Vad Jag vet nu, är att min kropp är Min kropp. Den fyller sin funktion och jag mår bra. Mer än ofta spökar hjärnan och jag börjar för ett ögonblick tänka i fel banor. Det kommer jag nog alltid ha med mig.

Men hur mår tjejerna idag?