För andra natten ska lillkid sova i sin alldeles egna säng. Suveränt kan tyckas, men min seperationsångest är bortom alla gränser! Vill ju egentligen bara ligga oss sussa hans doft, låta hela hans hand omfamna mitt lillfinger och känna hur han då och då myser sig ännu närmare. Spjälosen står så nära vår säng som den bara kan så jag hör varje andetag, men jag står knappt uuuut! Igår låg jag uppe tre timmar efter att han somnat. Egentligen ville jag bara ropa -Hallåå, mammas tuttar anropar sonen! Är du inte liiite hungrig? Ska vi ligga sked bara liiite? Men ikke.

Vad noel tycker om den nya rutinen?
Jo han sover som en stock.